Tanzania - Dag 2 - Highview
Vi sover lite i planet men vaknar upp när det serveras mat.
Det är god kyckling med pastaskruvar och kanske världens godaste sås.
När vi närmar oss landning får vi varsin macka.
Vi hittar min förlorade sandal under sätet och kan ta oss ut ur planet med alla skor på plats. Vi har landat i Addis Ababa, Etiopien. Klockan är 05:30. Det är iskallt. Är vi inte i Afrika? Vi huttrar, inklämda i en trång buss. Den tar oss till terminalen, den öde terminalen där allt är stängt sånär som på ett fåtal butiker där personalen sitter och sover i hörnen, och toaletterna. Flygplatsen är förvånansvärt liten, allt är svindyrt. Vad du än vill köpa. Kylskåpsmagneter, mackor, sprit, godis, souvenirer - allt kostar mer än det ska, och det går inte att pruta. Tro mig, jag försöker.
Jag försöker till den grad att jag går därifrån trots att jag vill ha den där kylskåpsmagneten - och blir chockad när affärsinnehavaren rycker på axlarna och sätter tillbaka magneten på kylskåpet. I vanliga fall brukar de ropa efter en och gå med på ett något billigare pris. Inte här. Eftersom det är den enda butiken vi hittar magneter i måste vi gå tillbaka med svansen mellan benen och köpa den i alla fall. Det är alltså en intetsägande kylskåpgmagnet i grovhugget trä som kostar oss 100 kronor.
Vi väntar i fem timmar på den lilla flygplatsen. Under den tiden hinner vi båda upptäcka toaletterna och få varsin hemsk upplevelse. På min toalett är det kö och kring handfaten står kvinnorna uppradade, de borstar tänderna. En städare står med en pappersrulle i händerna. Jag vet inte om det finns papper inne i båsen. De som sträcker sig efter papper får papper. Men när det är min tur får jag ingenting. Hon bara skakar på huvudet.
Kanske missuppfattar vi varandra, kanske vill hon ha pengar för det. Bara för att jag uppenbarligen är en turist med min kritvita vinterhud som den enda ljuskällan i rummet. Det gör mig irriterad när jag går in i båset och ställer mig över det afrikanska hålet i marken. Det är tur att jag bara ska kissa.
Förutom varsitt minst sagt unikt toalettbesök hinner vi med att sova, betrakta soluppgången, smygfota byggarbetare och spela kort. Sedan är det äntligen dags att boarda planet. Återigen får vi stå i kö och åka en buss. Den tar oss till ett Star Alliance-plan som ser ut att ha sett sina bättre dar i livet. Utsidan är sliten och det är nästan så illa att jag ser lite silvertejp. Detta är heller ingen Dreamliner, trots att det står så på biljetten.
Det första som händer på planet är att jag får panik. De nämner i högtalarna att vi ska mellanlanda i Mombasa och jag hoppas för mitt liv att det inte är vi som ska av sist. På biljetten står det ingenting om ytterligare en mellanlandning och jag är redan trött som en gnu och vill inte genomlida en start och landning för mycket.
Vi sover mycket under resan, är helt slutkörda. Maten är äcklig och slemmig, jag rör den knappt. Jag vet att den ser god ut på bilden, men skenet kan bedra.
Resan tar bara 2,5 timmar och det visar sig att det är Mombasa-resenärerna som ska av sist.
Oh thank God.
Snart inser jag att det är helt sanslöst vackert utanför fönstret.
För en gångs skull har jag lyckats norpa åt mig den åtråvärda fönsterplatsen - lika bra att utnyttja den.
Vi är på gränsen mellan Kenya och Tanzania.
Här är vi till hundra procent enbart över Tanzanias gröna vidder.
Vi landar, jag sitter som klistrad mot rutad.
Dennis sover vidare.
Efter en halvtimme är allting klart och vi får skaka hand med personerna som ska komma att bli vår safarifamilj. Föräldrarna Lennart och Lotta med deras tolvåriga dotter Alice. Jag och Alice klickar direkt. Det här känns bra.
Vi går ut mot jeepen och får träffa vår guide David. Han kollar skeptiskt på våra enorma väskor, de andra har bara varsin bag, och får trixa lite för att lyckas klämma in dem i bilen.
Vi åker klockan 13.00 och det är verkligen årets bilresa. Detta då den är så lång, hela tjugo mil. Vi åker i evigheter, den tar aldrig slut. Vi blir ett med bilen. Sover, äter, pratar om vartannat.
Vi åker förbi åsnor, kor, getter, färgglada massajbyar, slitna hus och otroliga landskap. Resan i sig är en fantastisk sightseeingtur. Men efter nattens flygningar är alla redo att komma fram.
Äntligen är vi framme vid vad som känns som världens ände, Highview Hotel. Precis utanför byn Karatu. Vi checkar in och blir visade till vårt rum av två massajer som norpar åt sig våra väskor snabbare än vi hinner blinka. Självklart för att få dricks. Dessutom är de sluga och tar en väska var, för då får de varsin dricks.
De springer uppför trapporna med väskorna på sina huvuden. Vi bara gapar. Stönar och stånkar när vi kämpar oss uppför alla dessa trappor. Skyller på tröttheten och malariatabletterna som sägs ge alla möjliga biverkningar, bland annat snabbare andfåddhet. Men egentligen är vi bara otränade.
Rum 27, Silverpilen.
Utsiken är vacker.
Inne på rummet ser jag en spindel i duschen och reagerar genom att svimma på sängen.
På rummet finns inget säkerhetsfack, inget ordentligt varmvatten - knappt ens ljummet, ingen papperskorg (?!), inget schampoo och inget vattentryck. Ändå är vi nöjda. Vi är framme, vi överlevde resan. Och det är så vackert, överallt. Så afrikanskt, så mysigt, så äkta.
I skymningen går vi iväg för att äta middag. På vägen stannar vi, knäpper några oundvikliga bilder, men den vackra naturen går knappt att fånga på bild. Känslan, atmosfären, luften, vinden. Röken som stiger mot himlen, insekterna som flyger förbi oss och de svaga fotstegen från en massaj som går förbi därunder, redo att kasta sitt spjut om det hoppar fram ett lejon.
Vi går in i lobbyn där det står "Karibuni", vilket betyder "Välkomna".
Vi äter mat. Den är sjukt motbjudande och jag rör den knappt. Men jag låter inte det dra ned mitt humör. Det finns mackor.
Efter middagen sitter vi i sällskapsrummet. Där finns det wifi. Där finns det också x antal dansande afrikaner som kommer lite på köpet sådär. Jag tar en Piña Colada. Vi beskådar showen från den mjuka soffan. Dock mest med mobilerna framför näsorna. Instagram.
Vi går tillbaka till rummet i den mörka natten, lystrar efter ljud från hyenor och annat spännande. Men hör bara tystnad. Imorgon väntar den första safaridagen.