Drama och dödsfall

Det är mycket som händer här på Cypern just nu. Mycket drama. I fredags hamnade några i slagsmål på Bargatan vilket resulterade i att polisen kom dit och grep en av dem. Den som blev gripen var en i mitt teams kompis som var här på besök. Han fick sitta häktad nån dag verkar det som, men blev sen frisläppt. 
 
I förrgår var det en i mitt team som åkte moppe utan hjälm, som han gör varje dag. Denna gång såg polisen honom, och då det tydligen är olagligt att köra utan hjälm här stoppade de honom. Då visade det sig också att han inte har något körkort, och körde på någon annans moppe. Den står på en annan i teamet. De tog in honom med handklovar!
 
Vår kontorschef fick komma dit och hjälpa till att få loss honom för stunden. Då hade de två timmar på sig att fixa detta, annars skulle han få sitta i fängelse. De fick skriva över någon försäkring på den som ägde moppen, för då kunde man låna ut den om man ville, så då hade han i alla fall inte snott moppen. Det slutade med att han fick betala böter på 170 euro, för de lyckades fixa över försäkringen, så han slapp fängelse.
 
Idag såg alla hur en tjej i teamet och vår teamleader satte sig i en taxi och åkte iväg tillsammans medan de satt på "meet". Det var lite märkligt. Vår coach berättade sen att tjejens storebror precis hade avlidit. Han var bara 25 år. Så hon ska åka hem imorgon permanent och vår TL ska följa med henne på planet till Sverige till och med.
 
Flera i teamet har träffat honom också, eftersom han brukade komma hit och hälsa på... Jättehemskt! Jag fick värsta klumpen i magen. Tänk om något skulle hända med min familj när man är så långt bort också? Det värsta som kan hända.
 

Mexico - Dag 3 - Tulum och Cobá




Onsdagen den 5:e juni. Domens regn. Regn, regn, regn. Hela natten. Hårda tornadovindar som gjorde mig asrädd, hög åska och så - regn. Vi gick upp tidigt p.g.a utflykten vi skulle göra. Vi behövde gå ut till frukostsalen för att äta frukost, och det var ju en upplevelse.
 
Jag har aldrig sett på mycket regn in my life. Det hälldes ned på oss och vi var helt sönderregnade på bara några sekunder. Det kändes som att man hoppat ned i en pool med kläderna på ungefär. 




Vi sprang och sprang
och lyckades ta oss till frukosten utan att halka och utan att bli träffade av blixten (ett under skulle jag säga, för det hann blixtra till flera gånger under de få minutrarna det tog för oss att ta oss dit).
 


Det regnade så hårt därutanför att det var det enda man hörde därinne. Folk gick till fönstrena och glodde, så mycket regn var det. Och så åskade det ju också. Läskigt.

Efter frukosten sprang vi tillbaka och jag fotade min blöta arm.


Blöt "djungel" utanför markbalkongen.

 
Vi gjorde snabbt iordning oss. Dennis tvingade på oss solkräm?! Ni hör ju?! I detta vädret? Han hade blivit lite rödbränd under gårdagen då vi badade i havet, under åskmolnen, så han hade insett att det inte alls krävs sol för att bli rödbränd. Men han behövde väl inte dra in mig i eländet.

Vi tog en taxi in till den delen av Playa del Carmen som kallades "Plaza Antigua". Vi stod i hotellets reception och behövde bara utbyta ett snabbt ögonkast för att veta vad vi båda tänkte. I ain´t gonna walk in this shit, bitch.


Vi stod och väntade under ett tak precis utanför T-shirt Store, vilket var mötesplatsen. Fler folk började komma dit i regnet, men ingen av dem skulle på samma utflykt som vi. 

Alla vi som stod där fick vänta och vänta och vänta. Det var ett så pass kraftigt regnoväder att det blev stora floder på gatorna, så jag misstänkte starkt att utflykten inte skulle bli av. Jag hade inget internet, så jag kunde inte kolla mejlen. Utflykten var bokad över nätet så det kändes också jävligt säkert. 
 


Vi hade väntat 45 minuter för länge (!) när den första bussen dök upp. Men den var inte vår. Mitt i detta väntande kom vi också på att vi glömt den livsviktiga utskriften hemma. Själva bokningsbekräftelsen. Allting kändes ganska hopplöst kan jag säga. Jag lyckades hitta en bekräftelse i ett sparat mejl, men i mejlet stod det också att man var tvungen att skriva ut det bifogade kvittot (och skriva under) för att få följa med. Annars var det bye bye, hasta la vista baby.
 
Hopplösheten till trots satt vi kvar och väntade, och efter mycket om och men dök äntligen vår buss upp, när vi var de allra sista som satt och väntade och nästan hade gett upp. Ett annat par som skulle med en annan utflykt hade nämligen ringt bolaget (de hade samma arrangör som vi) från en kiosk i närheten, och de hade sagt att både deras och vår utflyktsbuss var på väg.

Bussen var sen på grund av vädret. Den hade kommit långt ifrån verkade det som, för folk låg och sov i bussen och jag fick intrycket av att de varit där rätt länge eftersom guiden sade något om att alla säkert var jättehungriga och toanödiga.
 
Vi fick fightas lite för att få gå ombord också, på grund av vår kära uteblivna biljett. Till slut fick vi gå på, men det var rätt tillfälligt. Guiden skulle försöka fixa det, men han sade att han inte kunde lova att vi skulle kunna få följa med in till sevärdheterna typ, hehe... :O Woho, för vi älskar ju att åka buss.


Men jag kände ändå att vi hade halva foten inne då vi faktiskt satt på bussen redan tillsammans med de andra. Jag hörde hur guiden fightades för vår sak i telefon med flera olika personer, och till slut lyckades de lösa problemet och vi fick varsin klisterlapp som bekräftelse på att vi hörde till bussen. Yay.
 
Första stoppet var Tulum! Vår guide var jätterolig btw. Han skämtade hela tiden.


Tulum uttalas "Tulu'uum" och är en mayaruinstad som byggdes på 12 meter höga klippor vid havet. En av byggnaderna var byggd på ett sätt, som gjorde att det kom ett högt visslande ljud när tornadovindar började bildas. Då fick alla fly ut ur staden och gömma sig bakom dess höga murar. Tulum var en av de sista städerna att bli ockuperade av spanjorerna. Det gick 70 år innan den upptäcktes och togs över.



Så fort vi klev av bussen hade det slutat regna, och solen började komma fram. Guiden försökte få oss att köpa regnkappor och regnskydd till mobilerna för dyra pengar, för det kunde ju faktiskt börja regna igen när som helst. Vi fick en guidad tur på ungefär 1,5 timmar, och sen fick gå runt en pytteliten stund själva.


Stranden i Tulum har blivit utnämnd till en av världens vackraste stränder flera år i rad. Man kan förstå varför. Klarblått vatten som långsamt glider fram och tillbaka över sanden, med tempel och djungel i bakgrunden.






Det fanns riktigt många leguaner på det här stället. Jag tycker verkligen att de ser ut som små dinosaurier.
 


Vi behövde snabbt ta oss tillbaka igen. Vi hade bara en kvarts fritid, så vi hann inte ens gå in i souvenirbutikerna, *katastof*. Guiden hade nämligen sagt att det var livsviktigt att komma i tid till bussen, för de hade ett schema att passa och de skulle åka utan folk som kom försent. Vet inte hur sant det var, men jag ville inte testa.

 
 Kolla maskerna! Jag ville ha dem.
 
 
Alla hann med bussen och vi började åka igen, denna gång inåt landet. Och vi skulle åka läääänge, i flera timmar. Medan vi satt därinne började stora åskmoln att bildas över oss. Ibland ösregnade det, ibland var det soligt. Det växlade hela tiden medan vi åkte förbi moln efter moln.

Efter att ha sovit ett bra tag vaknade vi till av att vi stannade. Det var dags att äta lunch på en restaurang mitt ute i ingenstans. Vi blev bjudna på en buffé av äkta mexikansk mat. Jag tyckte kycklingen var väldigt god (de typ strimlar kycklingen, som ni kan se på min tallrik).
 
Självklart fanns det parmesan också.
Det fanns typ parmesan på alla restauranger. Jag tog massa ^^.
 


Efter maten gick vi och utforskade området lite. Det fanns en lagun precis bredvid restaurangen, och vi såg en krokodil en bit ut! (Den syns inte på bilden) Dennis trodde att det var en stock och hånskrattade åt mig, men sen kom guiden ut och ba: "Kolla, där är en krokodil". Told you so!







Här nere kan ni se krokodilen! På bilden ser det bara ut som ett streck, men man såg klart och tydligt i verkligheten att det var en krokodil.



Tillbaka till bussen! Dags att åka i cirka 10 minuter till. Jag längtade så mycket till att se Cobá, eftersom man fick klättra upp på en av pyramiderna.
 
 
Framme! Vi välkomnades av ett stort regn, som slutade, började, slutade, började. Jag fick ta fram kameran och sen ta ned den igen, hela tiden, haha. 



Cobá var en av de största mayastäderna, och under sina bästa år bodde där runt 50 000 invånare. Nu står allt i ruiner, och bara en bråkdel av allt är uppgrävt.



På bilderna ovan kan man se Cobás egna lilla bollarena. Varje stad hade en eller flera såna här arenor, och där kämpade folk mot döden i religiösa syften. Det var två lag som skulle få en tung stenboll att kastas in i stenringarna. Man skulle passa bollen mellan sig utan att använda händerna. Om någon gjorde mål avslutades spelet, så det hände inte så ofta att man lyckades med det. Om bollen tappades avslutades spelet också.

Vinnarna blev bjudna på en festmåltid, förlorarna fick möta döden. Ibland fick även det vinnande lagets lagkapten offras till döden, och det var en stor ära.



Efter att ha vandrat runt ett tag i första delen av Cobá kunde man välja att ta en cykeltaxi bort till den största pyramiden man fick klättra upp på, Nohoch Mul, som låg längst bort. Detta kostade ungefär 50kr, och då väntade taxin på en därborta också. Man kunde gå om man ville, men vi valde taxin.

 
Det var hur kul som helst att åka cykeltaxi! Vi åkte i typ 10 minuter innan vi var framme.

 
Nohoch Mul kanske inte ser så hög ut härifrån, men det var den. Den är 42 meter hög, och det gör den till den högsta pyramiden på hela Yucatán-halvön (den del av Mexico där det finns flest pyramider, typ en tredjedel av Mexico). En gång i tiden var den jättefin och till och med färgad, men nu ser den mest ut som en stenhög.
 
 
Det var som ett träningspass att gå uppför alla dessa trappsteg. De var så ojämna och buckliga och stora, så jag fick anstränga mig mycket för att inte ramla. När vi var halvvägs upp stod vi båda och flåsade, haha.

 
Vi satte oss ner halvvägs och kollade in utsikten (*host* vilade).

 
Äntligen kom vi upp! Jag fick nästan svindel när jag såg mig omkring.
Höjder är ingenting jag uppskattar egentligen... (säger hon som har hoppat fallskärm)
 

Det var ashäftigt att vara så högt upp. Vi var kvar däruppe i säkert 10 minuter och bara njöt. Snart började det dock att bildas ovädersmoln över oss, så vi började tänka på att ta oss nedåt. Jag hade inte ens velat tänka den tanken ännu... *hej-jag-är-höjdrädd*. 
 


Jag ville typ teleportera mig ner. Jag var jätterädd för att halka och ramla. Det hade ju regnat innan, så det var inte direkt torra trappsteg. Det var tur att det fanns ett stort rep man kunde hålla i, men det hjälpte inte mycket.





Ovädersmolnen hopade sig på vägen ner. Jag såg galen ut.



Och så kom regnet. Halvvägs ner. Det var som om någon slog på vattenkranen på högsta volym och riktade strålen mot oss. Det verkligen hagelregnade, och trappstegen blev som hal is.

 
Vi skyndade oss ner sista biten och ställde oss under vårt paraply. Det var inte så stort, så vi blev dyngsura. Jag var glad över att jag hade systemkameran och mobilen i en plastpåse inuti kameraväskan. Det åskade på håll.



Vi hittade vår cykeltaxi som stod uppradad bredvid ett tjugotal andra, och började åka hemåt. På vägen dit hade han pekat ut en massa olika stopp på vägen som vi kunde göra på vägen tillbaka, men det blev inget av det nu, haha. Det blev stora floder på vägarna och jag höll krampaktigt i kameraväskan för att försöka skydda den mot regnet. Ibland körde vi förbi snålt folk som hade valt att gå. De var om möjligt ännu blötare än vi.

 
Halvvägs tillbaka höll jag på att få en hjärtattack typ. Det var det värsta jag varit med om. Precis över oss, verkligen precis över oss, lät det som två långtradare krockade med varandra. Det var världens åskmuller som ekade över hela djungeln. Blixten slog typ ner i ett träd precis invid oss. Jag skrek, cykeltaxichauffören skrattade...

Vi fick vara med om ett till öronbedövande muller innan vi kom fram. Då var vi mer vana så vi skrek inte, men det var nästan lika läskigt. Efter den gången satte jag på kameran och filmade, men bara för det kom det inga fler åskor på oss.
 
 
När vi kom fram till cykeltaxibasen så betalade vi i båset där man skulle betala. Sen fick vi vada genom sjöar för att komma tillbaka till bussen. Först försökte jag hoppa mellan stenar, men fick höra: "Det är omöjligt, Lollo, det är bara att gå ner i pölen". Sen dess har mina skor aldrig varit sig lika. Vattnet gick upp till anklarna.
 
Denna gång hade vi tid att gå in i souvenirbutiken som fanns där. Självklart köpte vi en kylskåpsmagnet. Vi försökte pruta, men det gick verkligen inte här. Vi satte oss i bussen totalt genomdränkta, och det var AC på. Woho. Vi åkte hemåt, och när vi kom till Xel-Ha (en snorklingspark) fick vi stå och vänta på att byta till en annan mycket mindre buss som skulle ta oss till Playa del Carmen. Den skumpade massa och bältena funkade inte, men ah. Vi kom hem i alla fall.

 
 Sen var det bara att gå hem till hotellet från Playa del Carmen. Klockan var tio i sju på kvällen och vi var kalla.
 


Vi gick förbi ett hus med en Predator-skulptur som håller i en Alien! HUR COOLT?! 
Och ett Pocahontas-träd o.0.
 
 
Man såg att det hade regnat här också.



Förlåt, men jag var bara tvungen att lägga in en close-up på denna underbara skapelse.


Äntligen hemma!

 
 Så fort vi kom hem tog vi ett långt och härligt varmbad. Snackbaren hade tyvärr stängt, men vi gick iväg och åt middag på fina Botticelli där vi tog varsin Fillet Mignon (så gott!) och glass till efterrätt. 

Nackdelar med Cypern

1. Det finns så mycket växter, blommor och taggträd här som liksom hänger ned över trottoaren, så jag vet inte hur många dramatiska händelser jag hittills behövs vara med om, då mitt hår fångas upp av diverse växter som sen sliter upp mig i luften och försöker mörda mig.
 
Ibland är det mörkt ute när det händer och då står man där helt skräckslagen (av chock eftersom man kastats bakåt av rycket) och försöker slita sig loss utan att förlora alltför mycket hår, och utan att bli påkörd av bilar om det är på den sista lilla biten utan trottoar - och det är oftast där det händer för det är taggträd överallt och man trycker sig mot dem för att inte bli överkörd i mörkret.
 
 
2. Ibland är man så svettig om fingrarna att man inte kan styra telefonen. Särskilt jobbigt när man försöker skriva in PIN-koden och svetten gör att fel knappar blir intrycka, eller inte alls intryckta. Sjukt jobbigt när man sitter och där och hamrar med fingret, försöker torka av det på kläderna så att man verkligen är så torr det bara går, men under tiden som man drar upp fingret mot mobilskärmen igen har fingret hunnit bli svettigt igen. True story.
 
Japp, det var det. Och jag skulle nog kalla det i-landsproblem. Jag har köpt balsam nu också, så ikväll ska jag ta ett ordentligt bad tillsammans med hårborsten och gråta blod. Det är dags att borsta håret. Eftersom man badar så mycket i klor och saltvatten här nere håller det inte i längden att borsta håret varje dag, för det tar en halvtimme varje gång. Det tar lika lång tid att göra det en gång i månaden - men satans vad ont det gör. Bare with me. Mitt hår känns som tagel just nu, och det ser fan ut som det också.
 
Bild från dagen då jag orkade borsta håret OCH sminka mig OCH ta på mig örhängen. Epic.