Tanzania - Dag 4 - Vägen till Serengeti

 

Nu när jag ändå skrev det där inlägget
härom dagen, tänkte jag att jag lika gärna kunde slänga upp ett reseinlägg också. Bara ett år försenat, det är väl ingenting. ;) Bered er på en bildbomb utan dess like.

Det var den 18 juni 2015. En torsdag. Jag gick upp runt sju, åt pannkakor och toast och checkade ut från Highview Hotel. Den här dagen satte jag mig längst fram i jeepen, jag brukade turas om med de andra i sällskapet. Med längst fram menar jag förresten inte allra längst fram bredvid drivern, utan precis bakom.

 
Vägen mot Serengeti skulle ta hela dagen.
Här körde vi förbi ett gäng babianer.




Nog fick jag lite Apornas planet-vibbar alltid.



 
Vi åkte länge. Timme efter timme efter timme efter timme.
Sedan nådde vi ingången till Ngorongoro Conservation Area. Och jag har bara ett ord för att beskriva den upplevelsen: "WOW!"
 




Här stannade vi till vid en utkiksplats precis vid ingången. Ngorongoro Crater är en enorm krater som också är en safaripark, dit vi skulle åka en annan dag på vägen tillbaka. Nu skulle vi bara åka igenom det övre området i Ngorongoro Conservation Area, och inte köra ned i själva kratern.

Såhär står det om kratern på Wikipedia:
"Ngorongorokratern, som är världens största hela caldera, har en diameter på 16-19 kilometer. Runt kratern finns en 400-600 meter hög kant. Kratern utgör bara en liten del av det totala naturskyddsområdet (8 094 km2). Inom området finns även Empakaaikratern. Flera viktiga paleontologiska och arkeologiska fyndplatser finns i Ngorongoro. Bland annat tidiga fynd av Homo habilis och Australopithecus. I Laetoli upptäcktes 3,6 miljoner år gamla fossila mänskliga fotspår, vilket är det första direkta bevisen på mänsklig upprätt gång."



Man måste vara där för att verkligen förstå hur vackert det är.
Höra alla ljud, känna alla lukter, ta in alla vyer. Känna det heta järnräcket mot handflatorna, lukten av gräs och djungel, vinden som fladdrar i skjortan och rovfåglarnas skriande i fjärran.
 

Sedan åkte vi in i själva reservatet, och det var då jag skrek: "WOW!" i huvudet. Här fick jag inga bra bilder, då allting var så nära och vi åkte för fort förbi. Men, det var som Scholazar Basin eller Nagrand i World of Warcraft eller som något landskap i Avatar. Någonting taget direkt från Jurassic Park.
 
Ofantligt höga väggar av träd och murgröna kantade oss på alla sidor, medan vi körde ned, ned, ned på en slingrig djungelväg. Omringade av naturen - som i en annan värld. Överallt hängde rankor och lianer, de dunsade mot biltaket och rispade sidorna, lade sig som gröna mattor utanför fönsten. En surrealistisk upplevelse. Framför allt för att allting var så mäktigt. Gigantiskt. Träden, blommorna, växterna. Som en urvärld. Lämningar från dinosaurierna.



Sedan kom vi ut i verkligheten igen och såg människor.

 
Nu skulle vi tydligen stanna till vid en massajby, vilket var heeeelt inkluderat (som det hette). Det gick bra att ge frivilliga donationer, men inget krav. Så vad hände? Vi i safarisällskapet klev av, lämnade bilen och gick mot byns ingång. En stroppig tonårskille struttade fram, blåste upp bröstet och förklarade sig hövdingens son. Arrogant hävdade han att det kostade, och när sällskapet jag var där med lade fram lite pengar sade han: "More" med frostkall tenor.

Jag sköt till med en femdollarsedel och de andra betalade än mer. Det här skulle ha varit inkluderat, ingen av oss var sugna på att ens vara här till att börja med. Vi ville bara vidare till Serengeti, och det fort. Och nu kom den här lilla malliga hövdingawannabeen och påstod att det var betala eller gå iväg som gällde. Dessutom sade han inte ens tack, han gav oss bara varsin mörk blick som om han egentligen hade velat ha mycket, mycket mer men lät det gå för den här gången.



Här fick vi se någon sorts ... uppvisning.
Massajmännen skulle visa hur starka och farliga de var.


En turist från en annan safaribil fick vara med. Det var kul att se på. :)



Inne i själva lägret skulle några sedan visa hur högt de kunde hoppa.


Även här fick en turist testa. Hon var väldigt glad!


Här fick vi gå in i skjulet som de kallade skolan. Det var smutsigt, skitigt, mörkt och fullt av flugor. Därinne satt hur många barn som helst och åt på klubbor som någon turist eller organisation måste ha gett dem. Barnen räknade i kör till femtio på swahili och sedan till tio på engelska, medan vi såg på.



Jag separerades från Lotta, Lennard och Alice - resesällskapet - och fick behålla den arroganta hövdingasonen som guide medan de fick en mycket mindre dryg person.

Hövdingasonen ledde in mig i ett av dessa primitiva lerhus, och det var knappt att jag lyckades ta mig in. Ingångarna ser stora ut på bilderna, men de svänger och blir supersmala. Det var mycket litet därinne. En e
ldstad tog upp det mesta av utrymmet, sedan en tunn säng och en sittplats bestående av en gren. Den knakade oroväckande när jag tvingades sätta mig på den. 
 
Det var så mörkt att jag endast såg konturerna av föremålen. Och små, små ljusstrimmor som klämde sig in mellan väggarna. Luften var så diger av rök att det sved i både ögonen och halsen, att jag ville hålla andan för att inte få någonting giftigt i mig.
 

I de där små hyddorna bodde det flera fruar och en man, men hövdingasonen hade än så länge bara en fru. Han såg olycklig ut över det, men sade att han försökte tänka positivt och att han nog skulle få en till snart.


Innan jag fick lämna byn skulle jag stå och titta på kvinnornas kreationer. Smycken, träsniderier och skålar. Det skulle tittas och tittas och kännas och kännas, trots att jag inte ville. Jag förstod att det var en turistfälla. Att de ville ha pengar. Mer pengar. Då kom det folk och klädde på mig saker. Armband och halsband och prydnader och ännu fler halsband. "No, this one" och "This one is better" och "No, this is her color". Jag stod där och ... eh ... okej.

Sedan ville de ta en bild med allt detta på mig, och jag förstod att det var major köptvång. Mannen bara väntade på att jag skulle välja någonting, och så skulle han ge mig "Good price". Mmm, visst. På grund av köptvångskänslan (och att jag inte ville starta ett gräl eller vad som nu kunde tänkas uppstå) så valde jag två saker mest för sakens skull. Helt okej smycken, men ingenting jag skulle köpa annars. 


Hövingasonen ville ha 35 dollar för kalaset och jag satte nästan i halsen. Jag klämde till med ett: "I'll give you ten." Som vanligt när jag prutade såg personen överdrivet förolämpad ut och drog igång en monolog om ... jag minns inte riktigt, men det brukar handla om kostnader och utgifter. Sedan  brukar de slänga sig med uttryck som "Come oooon", "What do you mean, ten?", "That is ridiculous!" innan de kommer fram till ett motbud.

Jag höll på med skådespelet ett tag och slutpriset landade på 15. Hövdingasonen sade då att pengarna blev en donation till hans fru och att vi fick smyckena gratis. Jaha? Okej. Så vi donerade ännu mer pengar? Strålande. Whatever. Kände mig smått rånad.

 
Därefter gick jag direkt till jeepen och inväntade resten av sällskapet. De kom leende tillbaka, som ni ser ovan, och hade köpt allt möjligt från "smyckesbutiken". De berättade senare att deras guide också hade skrutit om att han var son till hövdingen, men att denne hövding tydligen hade rätt många barn. Så varför skryta om det när halva byn har denna ... "unika" titel?
 
Deras guide var i alla fall snäll, det är han som ler så stort i rött skynke.


Vi åkte vidare mot Serengeti.
 

Här stannade vi vid porten.

I hela mitt liv har jag velat åka hit. De flesta naturfilmer spelas in i Tanzania, och då oftast i Serengeti. Både för att parken är så enorm, men också för att djurlivet är så rikt. Till exempel finns det många lejon. Och om man har tur kan man stöta på migrationen, den hord av zebror och gnuer som vandrar mellan Serengeti och Masai Mara i Kenya.
 
 
Det var spännande att stå där utanför porten och inte veta vad som väntade.



Innanför portarna stannade vi vid gränskontrollen, där det fanns en stor rastplats med picknickbord och ett berg vi kunde gå upp för. På bilden ovan kan ni se mitt nya armband från massajbyn. Även om jag till en början var bitter över köpet, så började jag tycka om det mer och mer.

 
 Efter att vi hade ätit (lunchlådan bestod bland annat av pepparkakor, haha, what the fuck?) gick jag runt och fotade smådjur på berget. 

 
Och tog selfies.

 
Vi åkte vidare, till en början utan öppet tak - vilket vi inte gillade. Att ha öppet tak är hela grejen med safari. Att kunna stå där med vinden i håret och solen brännande på armarna. Safari genom bilrutor? Nja. Inte lika roligt. Vi frågade Dave, vår guide, när vi kunde öppna taket och han svarade: "It depends". Jaha. På vad?
 



Så kom en regnskur och kanske var det därför vi inte hade öppnat taket. Strax efter att regnet slutat såg vi några lejon på en hög klippa, och då kunde vi äntligen öppna upp.




 

En tvåhövdad zebra!

 
Vi körde genom en flock av hur många zebror och gnuer som helst - en del av migrationen.
Gissa om jag var lycklig!
 

En tvåhövdad gnu.

 Två lejon i skydd för duggregnet.
 


Vi såg riktigt många lejon den här dagen.



De vandrade omkring bara några meter från bilarna.



Det var urhäftigt! 
Vi stod här länge och bara insöp atmosfären. Njöt av att se lejonen i det fria.
 
 
Så åkte vi vidare genom Serengeti.

 

Dave började köra riktigt, riktigt fort. Han hade hört något på radion där safaribilarna kommunicerar med varandra. Allt vi hörde var den varma vinden som skrek längs sidorna. Vi körde förbi en flock flodhästar utan att stanna, och förstod att han hade fått nys om något riktigt häftigt.

Efter tjugo minuter började vi tappa hoppet. Vi visste inte ens vad vi letade efter, då Dave inte hade gett oss några detaljer. Han var ofta hemlighetsfull om sådana saker, säkert för att inte ge oss hopp i onödan.

Då såg vi en bil långt borta som hade fastnat på tvären i en massa gegga, det kom rök från den. Vi åkte dit - och då såg vi den. Lejongropen. Runt 15 lejon som låg och lurade runt ett byte. Vi stannade, och snart kom det fler bilar med samma tanke. Så fick Lennart den galna idén att klättra upp på jeepens tak och filma, då vi från bilgolvet bara såg öron och huvuden sticka upp.

 
Jag följde efter upp på taket - alltså jeepens tak på baksidan, inte det tak som man kunde fälla upp och ned. Dave pratade i telefon, lyckligt ovetande om vad hans passagerade höll på med bara några meter från lejonhålan. Snart började andra drivers hojta och ropa "Dave, Dave!" medan de gav oss giftiga blickar. Som om de var genuint irriterade över att Dave inte hade pli på oss.
 


Kylan slet i armarna och grova åskmoln hopade sig över oss,
men vad gör man inte för några foton? 

 Alice tittade ut från det öppna taket.



Kolla in blicken som det här lejonet ger mig.
"Jag ska äta dig, människa."


Även här fortsätter han att titta, nu i smyg mellan växterna.



Till slut, efter många minuter, sade Dave till oss.
Att det inte var tillåtet att stå där och att vi behövde hoppa ned. "Sorry." 
 
De andra guiderna hade ropat och halvt skrikit på honom flera gånger, så han hade ändå med flit låtit oss hållas ett bra tag innan han sade till. Det var snällt. Eller snällt och snällt, vi kunde ha blivit uppätna om vi hade ramlat. Aja. ;) 
 
 
 
 
Nu stängde vi taket på grund av regn och kyla.
Så började vi åka mot Ikoma Wild Camp där vi skulle tillbringa natten.
 


Jeepen fick punka, och vi klev ut.
Äventyrligt och pirrigt att vandra ut mitt i parken, där lejon kunde lura bakom varje buske och flodhästar simmade i sjöarna.

 
Bilproblemet löste sig efter ungefär tio minuter då andra bilar kom och assisterade,
och vi tog oss vidare till Ikoma Wild Camp.



Det var superfint!
På vägen till hyddan såg vi flera grymtande vårtsvin skutta förbi.






Titta vad mysigt!
Bo i ett slags tälthus :D


Jag tog en lång varmdusch och passade på att ladda kameror. Ficklampan hade gått sönder, så när jag gick ut för att gå till restaurangtältet möttes jag av ett mörker som inte var av denna världen. Som tur var stod det en person därnere och väntade, då jag skulle bli eskorterad. Det kunde finnas farliga djur, därför skulle man helst inte gå omkring ensam och gärna ha eskort med sig.

Jag åt med resten av sällskapet och hade trevligt. Såg enorma skalbaggar och åt strimlat kött med grönsaker och ris. Sedan tillbaka med eskort igen. Natten var fylld av åska och ilsket regn. Dagen efter fick vi höra att ett gäng hyenor hade ylat runt ett-tiden, men då hade alla redan somnat.
 
 

Tanzania - Dag 3 - Tarangire



Dagen börjar tidigt. Fem över sju.

Ute är det isande kallt och vi i safarisällskapet behöver ha på oss fleecetröjor för att inte huttra ihjäl. Juni är en av Tanzanias kallaste månader, men det är också då the game viewing* är som bäst, det är också då det är torka, det är också då man slipper regnet. 

*Game = Djur
 


Vi äter en stadig frukost bestående av pannkakor och toast, innan vi klockan åtta sätter oss i safarijeepen. Idag ska vi till Tarangire National Park (uttalas Tarangiri), en park välkänd för sina stora horder elefanter. Att åka dit tar ungefär två timmar.



Här åker vi förbi byn Karatu, den ligger strax utanför vårt hotell Highview Hotel.



Här har vi kommit längre bort.
Här kör vi förbi massajbyar, åsnor, tomma landskap och flockar av boskap.



Vi kör förbi en massajby där de unga männen ska ha någon form av ceremoni.



De lever som förr i tiden.

 
Vi märker att vi börjar se fler och fler djur.
Vi närmar oss.



Nu är vi framme vid Tarangires grindar.
Medan vår driver och guide David/Dave går och fixar med incheckningen, tar jag en promenad på rastplatsen.


Inblick i den nya kameraväskan.
 

Jag hittar världens sötaste små fåglar!


Nu har värmen kommit och jag byter lite diskret om från mina svarta leggins till mina korta shorts innan alla kommer tillbaka till bilen.
 
 
Äntligen!
Nu börjar safarin och vi åker in i parken.
Som ni ser på bilden är jag superglad och superförväntansfull.
 

Genast ser vi två kärleksfulla grantgaseller.



Och lejon! 
De är extremt svåra att se först. I början är det bara David och Alice som ser dem. Och efter ungefär hundra år lyckas även vi andra hitta dem, haha. I början ser vi dessutom bara öronen fladdra över gräset. Jag har zoomat in med kameran, egentligen är de längre bort.



Vi står upp i bilen.


Vi ser giraffer!



Vi hittar andra turister. 
De har inget tak ? Känns  lagom säkert.
 


Vi hittar fler turister och fler giraffer. 
Kul att man kan smygfota människor också ;D.


En struts.


Vårtsvin. De ser annorlunda ut här än i Kenya.


Söta surikatliknande djur!


En liten dik-dik.


Vi ser även en örn.



Och här kommer elefanterna!
Jag tror inte att man kan kalla det här för en "enorm hord", det som Tarangire skulle ha kryllat av enligt vad jag hade hört. Men helt klart godtagbart.


En elilpsvattenbock.


Närgångna elefanter?



Zebror! 
Och ett enormt baobabträd i bakgrunden (på bilden härunder).




Vi hittar grantgaseller igen.



Nu är vi framme vid rastplatsen där vi ska inta våra lunchlådor.
 


Även här finns djur att fota.



Aporna är inte alltid så uppskattade - haha!
Kolla kvinnornas miner. 


 
Aporna snor all mat de kommer åt, vi får sitta och vakta.
 
 


När jag ätit klart (det vill säga, när jag ätit brödet och lämnat allt annat äckligt som matrester) och reser mig, blir det lite Apornas Planet över matbordet. Apor från alla håll kommer flygande, den vinnande apan rusar iväg med hela matlådekartongen i munnen, hoppar över staketet och gömmer sig i buskarna. Notera att jag hade ätit klart, inte att jag hade gått därifrån. Jag hade inte fått en chans att plocka undan lådan.

Det som händer nu är att en man som jobbar där kastar sig efter apan, tydligen får de inte alls äta maten, tydligen vill han kanske lära apan en läxa - att den inte får sno hela matlådan. Jag vet inte. Han flyger i alla fall efter, slungar sig över staketet ut mot stupet, rycker tillbaka lådan efter en snabb maktkamp. Kommer tillbaka med den till oss och ställer den på bordet igen.
 


Det jag blir irriterad över är de andra turisterna. Några amerikanska kvinnor i medelåldern går förbi mig och säger: "You need to clean up after yourself. You can´t leave things like that, it´s rude".

Jag blir helt speechless och svarar inte ens. Jag hade ju inte ens fått en chans att ta undan matlådan, det var inte som att jag hade lämnat den där åt sitt öde.
 



Jag blir fotad vid utsikten. Ser samtidigt att en av aporna åtnjuter min apelsinjuice i ett av träden. Den blev snodd förut och vi skrattade och sade: "De kommer aldrig att kunna öppna den."
 
Det kunde de visst.

 
Vi åker vidare på vår game drive.




Snart hittar vi en mindre hord av apor.


En buffel.



Efter fem timmar av safari är det dags att åka tillbaka mot hotellet.



Vi stannar till vid den här otroligt vackra utsikten över Lake Manyara, som är en annan nationalpark vi ska till den sista dagen.


Mount Meru.

 
Nu är vi tillbaka vid hotellet.
Solen har gått ned. Kylan börjar genast smyga sig tillbaka.

 
Vi äter middag och köper vykort, frimärken och schampoo i hotellets shop.
 
 
Här är schampot jag köpte.
På baksidan står det att det är ett schampoo för afrohår, haha! Jaja.

Tanzania - Dag 2 - Highview

  Vi sover lite i planet men vaknar upp när det serveras mat.
Det är god kyckling med pastaskruvar och kanske världens godaste sås.
När vi närmar oss landning får vi varsin macka. 



Vi hittar min förlorade sandal under sätet och kan ta oss ut ur planet med alla skor på plats. Vi har landat i Addis Ababa, Etiopien. Klockan är 05:30. Det är iskallt. Är vi inte i Afrika? Vi huttrar, inklämda i en trång buss. Den tar oss till terminalen, den öde terminalen där allt är stängt sånär som på ett fåtal butiker där personalen sitter och sover i hörnen, och toaletterna. Flygplatsen är förvånansvärt liten, allt är svindyrt. Vad du än vill köpa. Kylskåpsmagneter, mackor, sprit, godis, souvenirer - allt kostar mer än det ska, och det går inte att pruta. Tro mig, jag försöker.

Jag försöker till den grad att jag går därifrån trots att jag vill ha den där kylskåpsmagneten - och blir chockad när affärsinnehavaren rycker på axlarna och sätter tillbaka magneten på kylskåpet. I vanliga fall brukar de ropa efter en och gå med på ett något billigare pris. Inte här. Eftersom det är den enda butiken vi hittar magneter i måste vi gå tillbaka med svansen mellan benen och köpa den i alla fall. Det är alltså en intetsägande kylskåpgmagnet i grovhugget trä som kostar oss 100 kronor.

 
Vi väntar i fem timmar på den lilla flygplatsen. Under den tiden hinner vi båda upptäcka toaletterna och få varsin hemsk upplevelse. På min toalett är det kö och kring handfaten står kvinnorna uppradade, de borstar tänderna. En städare står med en pappersrulle i händerna. Jag vet inte om det finns papper inne i båsen. De som sträcker sig efter papper får papper. Men när det är min tur får jag ingenting. Hon bara skakar på huvudet.
 
Kanske missuppfattar vi varandra, kanske vill hon ha pengar för det. Bara för att jag uppenbarligen är en turist med min kritvita vinterhud som den enda ljuskällan i rummet. Det gör mig irriterad när jag går in i båset och ställer mig över det afrikanska hålet i marken. Det är tur att jag bara ska kissa.



Förutom varsitt minst sagt unikt toalettbesök hinner vi med att sova, betrakta soluppgången, smygfota byggarbetare och spela kort. Sedan är det äntligen dags att boarda planet. Återigen får vi stå i kö och åka en buss. Den tar oss till ett Star Alliance-plan som ser ut att ha sett sina bättre dar i livet. Utsidan är sliten och det är nästan så illa att jag ser lite silvertejp. Detta är heller ingen Dreamliner, trots att det står så på biljetten.
 
Det första som händer på planet är att jag får panik. De nämner i högtalarna att vi ska mellanlanda i Mombasa och jag hoppas för mitt liv att det inte är vi som ska av sist. På biljetten står det ingenting om ytterligare en mellanlandning och jag är redan trött som en gnu och vill inte genomlida en start och landning för mycket.
 


Vi sover mycket under resan, är helt slutkörda. Maten är äcklig och slemmig, jag rör den knappt. Jag vet att den ser god ut på bilden, men skenet kan bedra. 



Resan tar bara 2,5 timmar och det visar sig att det är Mombasa-resenärerna som ska av sist. 
Oh thank God.



Snart inser jag att det är helt sanslöst vackert utanför fönstret.
För en gångs skull har jag lyckats norpa åt mig den åtråvärda fönsterplatsen - lika bra att utnyttja den.



Vi är på gränsen mellan Kenya och Tanzania.



Här är vi till hundra procent enbart över Tanzanias gröna vidder.



Vi landar, jag sitter som klistrad mot rutad.
Dennis sover vidare.

 
Vi går av planet och möts av ett vackert landskap av blommor, berg och frisk luft. Kliver in på Kilimanjaro Airport. Möts av skylten ovan. Blir lite rädda. Vi behöver dock inte undersökas. Kan gå vidare. En av representanterna från Afrikasafari.se hälsar oss välkomna. Vi får fylla i blanketter om Visum. Undrar misstänksamt vilka som ska bli just våra medresenärer. Tänker: inte dem, inte dem, snälla inte dem, inte dem...

Efter en halvtimme är allting klart och vi får skaka hand med personerna som ska komma att bli vår safarifamilj. Föräldrarna Lennart och Lotta med deras tolvåriga dotter Alice. Jag och Alice klickar direkt. Det här känns bra.
 
Vi går ut mot jeepen och får träffa vår guide David. Han kollar skeptiskt på våra enorma väskor, de andra har bara varsin bag, och får trixa lite för att lyckas klämma in dem i bilen.
 


Vi åker klockan 13.00 och det är verkligen årets bilresa. Detta då den är så lång, hela tjugo mil. Vi åker i evigheter, den tar aldrig slut. Vi blir ett med bilen. Sover, äter, pratar om vartannat. 

Vi åker förbi åsnor, kor, getter, färgglada massajbyar, slitna hus och otroliga landskap. Resan i sig är en fantastisk sightseeingtur. Men efter nattens flygningar är alla redo att komma fram. 



Äntligen är vi framme vid vad som känns som världens ände, Highview Hotel. Precis utanför byn Karatu. Vi checkar in och blir visade till vårt rum av två massajer som norpar åt sig våra väskor snabbare än vi hinner blinka. Självklart för att få dricks. Dessutom är de sluga och tar en väska var, för då får de varsin dricks. 

De springer uppför trapporna med väskorna på sina huvuden. Vi bara gapar. Stönar och stånkar när vi kämpar oss uppför alla dessa trappor. Skyller på tröttheten och malariatabletterna som sägs ge alla möjliga biverkningar, bland annat snabbare andfåddhet. Men egentligen är vi bara otränade. 



Rum 27, Silverpilen. 
Utsiken är vacker.



Inne på rummet ser jag en spindel i duschen och reagerar genom att svimma på sängen.

På rummet finns inget säkerhetsfack, inget ordentligt varmvatten - knappt ens ljummet, ingen papperskorg (?!), inget schampoo och inget vattentryck. Ändå är vi nöjda. Vi är framme, vi överlevde resan. Och det är så vackert, överallt. Så afrikanskt, så mysigt, så äkta.



I skymningen går vi iväg för att äta middag. På vägen stannar vi, knäpper några oundvikliga bilder, men den vackra naturen går knappt att fånga på bild. Känslan, atmosfären, luften, vinden. Röken som stiger mot himlen, insekterna som flyger förbi oss och de svaga fotstegen från en massaj som går förbi därunder, redo att kasta sitt spjut om det hoppar fram ett lejon.



Vi går in i lobbyn där det står "Karibuni", vilket betyder "Välkomna".
 
Vi äter mat. Den är sjukt motbjudande och jag rör den knappt. Men jag låter inte det dra ned mitt humör. Det finns mackor.



Efter middagen sitter vi i sällskapsrummet. Där finns det wifi. Där finns det också x antal dansande afrikaner som kommer lite på köpet sådär. Jag tar en Piña Colada. Vi beskådar showen från den mjuka soffan. Dock mest med mobilerna framför näsorna. Instagram.

 
Vi går tillbaka till rummet i den mörka natten, lystrar efter ljud från hyenor och annat spännande. Men hör bara tystnad. Imorgon väntar den första safaridagen.