Bästa matminne från en resa

Just nu har Ving en tävling varje månad där man ska skriva ett blogginlägg efter ett tema. Oktobers tema är
"Bästa matminne från en resa". Landet jag tänker skriva om är Cypern, som ni hittar på http://www.ving.se/cypern.

Händelsen jag tänker dela med mig av är egentligen ingenting som är kul, spännande, fantastiskt, coolt, nyskapande, konstigt eller knäppt. Det är ingen skojig historia, och ingen berättelse om hur jag smakade bläckfisk, katt, hare eller sköldpaddsfot och älskade det. Det är helt enkelt bara en redogörelse över en otroligt god matupplevelse på en otroligt vanlig maträtt!



Det var Cypern 2010. Precis ett år sedan. Det var varmt och härligt. En vecka. Vi badade i havet, snorklade bland spännande fiskar, gav oss ut på långa båtutflykter, läste ut bok efter bok efter bok efter bok, körde vattenskooter, vandrade långsamt runt i små pittoreska byar - och blev till slut totalt och fullkomligt sönderbrända. Varje dag var en ny upplevelse, men en sak hade alla gemensamt. Maten.

Det första man tänkte när man vaknade var: "Åh, vilken god middag vi kommer att äta ikväll!". När man skulle somna tänkte man: "Åh, imorgon kommer vi att äta så gott!", och när man lite småhungrig vandrade längs stranden en eftermiddag tänkte man: "Snart är det middag igen!".



Vi bodde i Fig Three Bay, Pernera. Hotellet låg precis vid en massa supermarkets, souvenirbutiker och restauranger. Steakrestauranger. Jag vet fortfarande inte varför i princip alla restauranger specialiserade sig på just steak, men jag ska inte klaga. Det smakade inte alls som i Sverige! Det var billigare, mysigare, finare och framför allt - godare!

Jag skulle inte ens kunna beskriva smaken om jag försökte. Men tro mig när jag säger att det var det godaste jag ätit, ever. Man fick alltid ett överskott av grönsaker, så som majs, ärtor, sallad och ibland broccoli. Ofta fick man både ris och pommes frites. Vi beställde nästan alltid in extra bbq- sås, då det vanligaste var att endast bearnaise ingick. Det var inte ett enda ställe som tog extra betalt för det, trots att vi satt där med hur mycket sås som helst!
 
Visst hände det också att vi beställde in varsin drink efter maten.
Trots att man var vrålmätt och kände att man skulle falla omkull vid minsta försök att resa sig. Men det berodde i och för sig också på att våra ben var lika brända som stekarna vi nyss ätit. Men en drink slinker alltid ned. Precis som glass. :)


Drinkarna var så goda att man skulle kunnat dricka dem som godis. De gräddiga och sockriga passade mig alldeles utmärkt, medan pojkvännen satsade på lite mer isiga, sprite-liknande varianter.

Det var inte ofta vi kände att vi orkade med en efterrätt, men inte heller kan man väl åka utomlands utan att smaka några delikatesser? Med det resonemanget kämpade jag i mig en äpplepaj som vid första anblick såg mycket liten ut, men som var så himla mustig på insidan att den tog evigheter att äta upp!

Allting var så otroligt gott på Cypern. Det var det absolut bästa med hela resan. Maten. Allting vi stoppade i munnen var en smakupplevelse som hette duga, trots att det vi åt var helt "vanliga" och "normala" saker man lika gärna kunnat äta hemma eller i resten av världen.



Nu när hösten är här och kylan har lagt sig som ett täcke över hela Sverige, händer det att jag tänker tillbaka på Cypern och värmen. Men det jag längtar efter är varken stränder eller båtutflykter, utan en härlig tallrik med entrecote, pommes frites, ris, majs, bearnaisesås och en underbar bbq- sås!

Update från Ago

Nu sitter jag här på praktiken! Jag har fått ett fint, helt nytt block med en tillhörande penna som fiffigt har en plats inuti blocket. Jag har fått en alldeles egen plats med dator, två skärmar, mus och stor ritplatta. Hittills trivs jag jättebra! Alla är supersnälla och det är verkligen bra stämning här. Kaffet är awesome. Just nu sitter jag och fixar en sak i Photoshop. Tre timmar kvar på dagen. Det blir nog kul!




Praktik - alldeles strax

Snart är det dags att åka in till stan för att praktisera. Första dagen. Dödstrött (jag kunde inte somna igårkväll utan bara låg och tänkte i hundraåttionio år) och supernervös. Dock längtar jag efter byråns kaffe som jag minns smakar så gott, och så hoppas jag att alla är snälla och glada. Jag hatar när folk är sura och inte ler tillbaka när man ler.

Jag hoppas att jag inte gör bort mig på nåt sätt. Jag hoppas att alla kommer att tycka om mig, och att de kommer tycka att mitt plattade hår är fint. Kanske kommer de tro att det är mitt riktiga hår. Jag hoppas att jag inte somnar i en hög nånstans, och att det finns en vattenkokare till mina nudlar.

Men viktigast av allt. På grund av sömnbristen hoppas jag som sagt att jag inte somnar nånstans. Eller att jag börjar stamma när jag ska skaka hand med folk. Det är ett ticks jag fått på sistone, att jag kan få svårt att få ur mig mitt eget namn under handskakning. Så himla silly. Lycka till, Lollo. Dags att slå kaffekopparna i taket, eller vad man nu säger.