Just nu längtar jag efter att flyga. Att flyga iväg, till främmande länder. De där sekunderna när planet plötsligt kommer till liv och börjar racea längs startbanan, snabbare och snabbare och snabbare för varje andetag. Utanför fönstret blir världen mer och mer suddig och hjärtat börjar slå lite snabbare för snart kommer lyftet. Marken försvinner och allt som är kvar är luft och frihet och kommande desinationer.

 

Om jag fortsatte flyga såhär ofta skulle jag kanske fortsätta känna såhär, men jag vet att flygrädslan kommer vara tillbaka nästa gång även om den just nu känns väldigt långt borta. Mitt resesällskaps arm kommer att få rivmärken och mina ögon kommer vara uppspärrade och skräckslagna. Men som sagt, det känns konstigt att tänka sig in i det, för just nu längtar jag bara efter att flyga igen, att spendera timme efter timme efter timme däruppe bland molnen.