Rom - Dag 4 - Vägen hem
Gick upp supertidigt och packade iordning allt. Själv sade jag hejdå till TV:n vi aldrig använde.
Klockan sju öppnade frukosten och då åt vi så snabbt vi bara kunde. Hotellets frukost var verkligen to die for, men kanske inte miss your flight for. Efter det här lärde vi oss en läxa. Spoiler: Vi missade inte flyget. Men nästan. Bussen gick nämligen klockan åtta så vi kände väl egentligen båda två att vi egentligen borde skippat frukosten och gett oss iväg tidigare. Men ingen av oss hade mage till det.
Ifall vi bara vetat exakt var bussen avgick hade vi hunnit. Men det visste vi inte. Visst, vi visste att den avgick från Termini Station, men den där stationen var sjukt stor. Detta var alltså ingen buss vi bokat i förväg eller så (som tur var) men jag hade kollat upp lite olika busstabeller på nätet och det var denna buss samt lite olika reguljära bussar som alla avgick 08.00 till Rom Ciampino-flygplatsen, förutom en som åkte 08.15 - men det kändes lite sent. Flyget skulle liksom lyfta 10.05 och gaten stängde 09.35.
Vi irrade runt på helt fel sida av Termini Station visade det sig. Vi frågade en busschaufför (genom att låtsas som att vi skulle kliva på bussen för han satt liksom därinne) som motvilligt hjälpte oss genom att peka och säga att vi var på helt fel ställe. Vi sprang som galningar och trots att vi sprang tog det säkert fem minuter att korsa stationen.
Japp, jag tror att ni fattar. Jag behöver nog inte ens berätta mer än såhär. I och för sig kan jag väl nämna att vi kom fram till rätt sida men ändå inte hittade bussjäkeln, trots att jag visste namnet på den och allt. Istället fick jag syn på loggan till Terravision, ett jättekänt bolag över nätet. Det var den bussen som gick 08.15. Vi valde att stanna där istället för att gå vilse bland alla bussar och inte komma på någon alls. Tre minuter senare slog klockan åtta och självklart såg vi bussen vi letat efter köra förbi oss. Så nära, men ändå så långt bort.
Ja, och så var bussen vi nu väntade på förskräckligt sen också. Säkert med tio minuter. Vi hörde flera oroliga svenskar i kön som skulle med samma plan som oss. Usch, det var de hemskaste minutrarna ever. När bussen äntligen kom ville jag typ lägga mig ned på marken, sträcka fram händerna och liksom "Save meeeee!"
Väl framme på flygplatsen var klockan alldeles för mycket för sitt eget bästa. Vi sprang mot ingången och ställde oss i en evighetslång kö till inchekningen. Kön skulle säkert ta tjugofem minuter att ta sig igenom. Vi hade femton. De hade en endaste liten disk öppen till alla olika Ryanair-plan - oavsett vilket plan du skulle med. Vid en infodesk frågade vi om vi verkligen behövde checka in. Vi hade redan gjort det online men man brukar ju ändå behöva gå till disken och visa pass och sådär.
Gudskelov kom han tillbaka med glädjande besked och vi kunde springa vidare. Vi hade ju ändå inget bagage att checka in. Bakom oss stod flera svenskar med stora bagage som säkert aldrig skulle hinna i tid. De kanske också hade prioriterat hotellfrukosten.
Säkerhetsspärrarna gick snabbt och rätt som det var fann vi oss i den långa boardingkön. Phu!
Säkerhetsspärrarna gick snabbt och rätt som det var fann vi oss i den långa boardingkön. Phu!
Vi hade hunnit!
"Aldrig mer prioritera frukost framför planet."
Well, hade helt OK utsikt.
Dock var landningen hemsk. Det var dåligt väder i Sverige med mycket vindar. Hela vägen ned mot marken var rätt svajig, men jag blev rejält rädd när det började svaja till ordentligt typ precis över marken. Jag såg detaljer på granarna men vingarna på planet ville inte hålla sig raka, och inte så lite heller. Tanten bakom mig babblade nervöst med sin man om att "Såhär skakigt ska det väl inte vara?", "Herregud, vad händer?", "Gud, det här är väl inte normalt?"
Själv satt jag med vidöppen mun och visste inte riktigt om jag skulle skrika eller gråta. Istället spärrade jag upp munnen ytterligare och typ väste ut luft, som en orm. Såg mitt liv passera i revy. Fick blickar som om jag höll på att bli mentalt utvecklingsstörd. Tanten därbak skrek till mellan sina upprörda ord. Jag ville skrika men det kom inget ljud.
Seriöst, just när jag trodde att planet hade rätat upp sig igen och att det var lugnt, så kom nästa vind. Då lutade planet så mycket att den ena vingen skulle slå i marken före hjulen (det kändes som det i alla fall - självklart vet jag ju inte hur illa det var egentligen). Hur som helst rätade planet upp sig för sista gången några sekunder innan vi nuddade marken, och jag var en hjärtattack rikare. Dagens andra läxa: Flyg aldrig flygplan igen. Hah... I wish.
Tog flygbussen tillbaka till Centralen.
Hamma fotade jag souvenirerna.
Det blev inte så många, men det duger. ;)
