Snart är det dags att åka in till stan för att praktisera. Första dagen. Dödstrött (jag kunde inte somna igårkväll utan bara låg och tänkte i hundraåttionio år) och supernervös. Dock längtar jag efter byråns kaffe som jag minns smakar så gott, och så hoppas jag att alla är snälla och glada. Jag hatar när folk är sura och inte ler tillbaka när man ler.

Jag hoppas att jag inte gör bort mig på nåt sätt. Jag hoppas att alla kommer att tycka om mig, och att de kommer tycka att mitt plattade hår är fint. Kanske kommer de tro att det är mitt riktiga hår. Jag hoppas att jag inte somnar i en hög nånstans, och att det finns en vattenkokare till mina nudlar.

Men viktigast av allt. På grund av sömnbristen hoppas jag som sagt att jag inte somnar nånstans. Eller att jag börjar stamma när jag ska skaka hand med folk. Det är ett ticks jag fått på sistone, att jag kan få svårt att få ur mig mitt eget namn under handskakning. Så himla silly. Lycka till, Lollo. Dags att slå kaffekopparna i taket, eller vad man nu säger.