Tanzania - Dag 4 - Vägen till Serengeti
Nu när jag ändå skrev det där inlägget härom dagen, tänkte jag att jag lika gärna kunde slänga upp ett reseinlägg också. Bara ett år försenat, det är väl ingenting. ;) Bered er på en bildbomb utan dess like.
Det var den 18 juni 2015. En torsdag. Jag gick upp runt sju, åt pannkakor och toast och checkade ut från Highview Hotel. Den här dagen satte jag mig längst fram i jeepen, jag brukade turas om med de andra i sällskapet. Med längst fram menar jag förresten inte allra längst fram bredvid drivern, utan precis bakom.
Vägen mot Serengeti skulle ta hela dagen.
Nog fick jag lite Apornas planet-vibbar alltid.
Här stannade vi till vid en utkiksplats precis vid ingången. Ngorongoro Crater är en enorm krater som också är en safaripark, dit vi skulle åka en annan dag på vägen tillbaka. Nu skulle vi bara åka igenom det övre området i Ngorongoro Conservation Area, och inte köra ned i själva kratern.
Såhär står det om kratern på Wikipedia:
"Ngorongorokratern, som är världens största hela caldera, har en diameter på 16-19 kilometer. Runt kratern finns en 400-600 meter hög kant. Kratern utgör bara en liten del av det totala naturskyddsområdet (8 094 km2). Inom området finns även Empakaaikratern. Flera viktiga paleontologiska och arkeologiska fyndplatser finns i Ngorongoro. Bland annat tidiga fynd av Homo habilis och Australopithecus. I Laetoli upptäcktes 3,6 miljoner år gamla fossila mänskliga fotspår, vilket är det första direkta bevisen på mänsklig upprätt gång."
Man måste vara där för att verkligen förstå hur vackert det är.
Sedan åkte vi in i själva reservatet, och det var då jag skrek: "WOW!" i huvudet. Här fick jag inga bra bilder, då allting var så nära och vi åkte för fort förbi. Men, det var som Scholazar Basin eller Nagrand i World of Warcraft eller som något landskap i Avatar. Någonting taget direkt från Jurassic Park.
Sedan kom vi ut i verkligheten igen och såg människor.
Nu skulle vi tydligen stanna till vid en massajby, vilket var heeeelt inkluderat (som det hette). Det gick bra att ge frivilliga donationer, men inget krav. Så vad hände? Vi i safarisällskapet klev av, lämnade bilen och gick mot byns ingång. En stroppig tonårskille struttade fram, blåste upp bröstet och förklarade sig hövdingens son. Arrogant hävdade han att det kostade, och när sällskapet jag var där med lade fram lite pengar sade han: "More" med frostkall tenor.
Jag sköt till med en femdollarsedel och de andra betalade än mer. Det här skulle ha varit inkluderat, ingen av oss var sugna på att ens vara här till att börja med. Vi ville bara vidare till Serengeti, och det fort. Och nu kom den här lilla malliga hövdingawannabeen och påstod att det var betala eller gå iväg som gällde. Dessutom sade han inte ens tack, han gav oss bara varsin mörk blick som om han egentligen hade velat ha mycket, mycket mer men lät det gå för den här gången.
Här fick vi se någon sorts ... uppvisning.
En turist från en annan safaribil fick vara med. Det var kul att se på. :)
Inne i själva lägret skulle några sedan visa hur högt de kunde hoppa.
Även här fick en turist testa. Hon var väldigt glad!
Här fick vi gå in i skjulet som de kallade skolan. Det var smutsigt, skitigt, mörkt och fullt av flugor. Därinne satt hur många barn som helst och åt på klubbor som någon turist eller organisation måste ha gett dem. Barnen räknade i kör till femtio på swahili och sedan till tio på engelska, medan vi såg på.
Jag separerades från Lotta, Lennard och Alice - resesällskapet - och fick behålla den arroganta hövdingasonen som guide medan de fick en mycket mindre dryg person.
Hövdingasonen ledde in mig i ett av dessa primitiva lerhus, och det var knappt att jag lyckades ta mig in. Ingångarna ser stora ut på bilderna, men de svänger och blir supersmala. Det var mycket litet därinne. En eldstad tog upp det mesta av utrymmet, sedan en tunn säng och en sittplats bestående av en gren. Den knakade oroväckande när jag tvingades sätta mig på den.
I de där små hyddorna bodde det flera fruar och en man, men hövdingasonen hade än så länge bara en fru. Han såg olycklig ut över det, men sade att han försökte tänka positivt och att han nog skulle få en till snart.
Innan jag fick lämna byn skulle jag stå och titta på kvinnornas kreationer. Smycken, träsniderier och skålar. Det skulle tittas och tittas och kännas och kännas, trots att jag inte ville. Jag förstod att det var en turistfälla. Att de ville ha pengar. Mer pengar. Då kom det folk och klädde på mig saker. Armband och halsband och prydnader och ännu fler halsband. "No, this one" och "This one is better" och "No, this is her color". Jag stod där och ... eh ... okej.
Sedan ville de ta en bild med allt detta på mig, och jag förstod att det var major köptvång. Mannen bara väntade på att jag skulle välja någonting, och så skulle han ge mig "Good price". Mmm, visst. På grund av köptvångskänslan (och att jag inte ville starta ett gräl eller vad som nu kunde tänkas uppstå) så valde jag två saker mest för sakens skull. Helt okej smycken, men ingenting jag skulle köpa annars.
Hövingasonen ville ha 35 dollar för kalaset och jag satte nästan i halsen. Jag klämde till med ett: "I'll give you ten." Som vanligt när jag prutade såg personen överdrivet förolämpad ut och drog igång en monolog om ... jag minns inte riktigt, men det brukar handla om kostnader och utgifter. Sedan brukar de slänga sig med uttryck som "Come oooon", "What do you mean, ten?", "That is ridiculous!" innan de kommer fram till ett motbud.
Jag höll på med skådespelet ett tag och slutpriset landade på 15. Hövdingasonen sade då att pengarna blev en donation till hans fru och att vi fick smyckena gratis. Jaha? Okej. Så vi donerade ännu mer pengar? Strålande. Whatever. Kände mig smått rånad.
Därefter gick jag direkt till jeepen och inväntade resten av sällskapet. De kom leende tillbaka, som ni ser ovan, och hade köpt allt möjligt från "smyckesbutiken". De berättade senare att deras guide också hade skrutit om att han var son till hövdingen, men att denne hövding tydligen hade rätt många barn. Så varför skryta om det när halva byn har denna ... "unika" titel?
Vi åkte vidare mot Serengeti.
Här stannade vi vid porten.
I hela mitt liv har jag velat åka hit. De flesta naturfilmer spelas in i Tanzania, och då oftast i Serengeti. Både för att parken är så enorm, men också för att djurlivet är så rikt. Till exempel finns det många lejon. Och om man har tur kan man stöta på migrationen, den hord av zebror och gnuer som vandrar mellan Serengeti och Masai Mara i Kenya.
Det var spännande att stå där utanför porten och inte veta vad som väntade.
Innanför portarna stannade vi vid gränskontrollen, där det fanns en stor rastplats med picknickbord och ett berg vi kunde gå upp för. På bilden ovan kan ni se mitt nya armband från massajbyn. Även om jag till en början var bitter över köpet, så började jag tycka om det mer och mer.
Och tog selfies.
Vi åkte vidare, till en början utan öppet tak - vilket vi inte gillade. Att ha öppet tak är hela grejen med safari. Att kunna stå där med vinden i håret och solen brännande på armarna. Safari genom bilrutor? Nja. Inte lika roligt. Vi frågade Dave, vår guide, när vi kunde öppna taket och han svarade: "It depends". Jaha. På vad?
Så kom en regnskur och kanske var det därför vi inte hade öppnat taket. Strax efter att regnet slutat såg vi några lejon på en hög klippa, och då kunde vi äntligen öppna upp.
En tvåhövdad zebra!
En tvåhövdad gnu.
Vi såg riktigt många lejon den här dagen.
De vandrade omkring bara några meter från bilarna.
Det var urhäftigt!
Så åkte vi vidare genom Serengeti.
Dave började köra riktigt, riktigt fort. Han hade hört något på radion där safaribilarna kommunicerar med varandra. Allt vi hörde var den varma vinden som skrek längs sidorna. Vi körde förbi en flock flodhästar utan att stanna, och förstod att han hade fått nys om något riktigt häftigt.
Efter tjugo minuter började vi tappa hoppet. Vi visste inte ens vad vi letade efter, då Dave inte hade gett oss några detaljer. Han var ofta hemlighetsfull om sådana saker, säkert för att inte ge oss hopp i onödan.
Då såg vi en bil långt borta som hade fastnat på tvären i en massa gegga, det kom rök från den. Vi åkte dit - och då såg vi den. Lejongropen. Runt 15 lejon som låg och lurade runt ett byte. Vi stannade, och snart kom det fler bilar med samma tanke. Så fick Lennart den galna idén att klättra upp på jeepens tak och filma, då vi från bilgolvet bara såg öron och huvuden sticka upp.
Jag följde efter upp på taket - alltså jeepens tak på baksidan, inte det tak som man kunde fälla upp och ned. Dave pratade i telefon, lyckligt ovetande om vad hans passagerade höll på med bara några meter från lejonhålan. Snart började andra drivers hojta och ropa "Dave, Dave!" medan de gav oss giftiga blickar. Som om de var genuint irriterade över att Dave inte hade pli på oss.
Kylan slet i armarna och grova åskmoln hopade sig över oss,
Kolla in blicken som det här lejonet ger mig.
Även här fortsätter han att titta, nu i smyg mellan växterna.
Till slut, efter många minuter, sade Dave till oss.
Nu stängde vi taket på grund av regn och kyla.
Jeepen fick punka, och vi klev ut.
Äventyrligt och pirrigt att vandra ut mitt i parken, där lejon kunde lura bakom varje buske och flodhästar simmade i sjöarna.
Bilproblemet löste sig efter ungefär tio minuter då andra bilar kom och assisterade,
Det var superfint!
På vägen till hyddan såg vi flera grymtande vårtsvin skutta förbi.
Titta vad mysigt!
Jag tog en lång varmdusch och passade på att ladda kameror. Ficklampan hade gått sönder, så när jag gick ut för att gå till restaurangtältet möttes jag av ett mörker som inte var av denna världen. Som tur var stod det en person därnere och väntade, då jag skulle bli eskorterad. Det kunde finnas farliga djur, därför skulle man helst inte gå omkring ensam och gärna ha eskort med sig.
Jag åt med resten av sällskapet och hade trevligt. Såg enorma skalbaggar och åt strimlat kött med grönsaker och ris. Sedan tillbaka med eskort igen. Natten var fylld av åska och ilsket regn. Dagen efter fick vi höra att ett gäng hyenor hade ylat runt ett-tiden, men då hade alla redan somnat.
